Fredag: Flytt till riktig lägenhet i Tranemo för min fru.
Äntligen skule hon flytta ut från den där tillfälliga lösningen. Det stod till mig och svågern att tidigt på fredag morgon åka och hämta det flyttsläp jag bokat via nätet dagen innan.
Vi begav oss till vad jag trodde där släpet skulle hämtas. Där möts jag av en herre i 55-års åldern, jag förklarar mitt ärende och visar upp bokningsbekräftelsen. Hans svar blir följande: "Nä, här har vi inga flyttsläp" (om man tittade ut genom fönstret så såg man kanske ca 20st flyttsläp, jag börjar bli irreterad)
Jag: "Ok, du menar kanske att det släpet jag skall ha inte finns just här eller?"
Han: "Så kan man ju tolka det"
Jag: "Vart skall jag åka då? Till den större macken borta vid hotellet?"
Han: "Nä, det större stället är det inte, iallafall inte om man ser till omsättningen"
Jag: "Ja, det va ju just deras omsättning jag frågade efter"
På disken har jag ställt en flaska med spoalvätska.
Han: "Skall du ha den där"
Jag: "Nä"
Efter detta så går jag skakandes på huvudet, uppenbart för alla i min nära omvärld att jag är fruktansvärt frusterad.
Jakten efter släpet pågick i cirka 30min till, vi körde bland annat fel i jakten på macken med det försvunna släpet. När vi väl kommit rätt så gick allt bra.
Väl hemma igen för att börja bära ner Jennies samlade saker i släpet inser vi att det är stoppförbud utan för vår entrédörr *suck*
Vi sket i detta och började lasta. Det gick bra, svettigt, men bra.
I bilen mot Tranemo lägger jag märke till den markant ökade förbrukningen av etanol. Vår bil trivs helt enkelt inte med att dra ett släp. Vanligtvis så drar Saaben 0.9 l/mil etanol vid blandad körning, vilket är helt ok med tanke på dess storlek. Nu när vi låg och pressade 90km/h så drack den 1,6 l/mil. Som en Tjörnbo hade sagt: O fy fan de va dyrt de!
Väglaget va snömodd/slask, alltid skönt att köra bil med släp i sådant väglag.
Väl framme i Tranemo så höll vi på att intekomma upp till huset med bilen på grund av snön. Fick "ta i" som det heter för att komma upp.
När vi gick in i huset såg svågern med skräck på den trappa vi skulle stånka ner alla Jennies saker för. Den är trång, hal och i allmänt dåligt skick. Det är ett under att vi inte skadade oss.
Nya problem uppstod när jag skulle backa ner för backen igen. Jag hade inget grepp så när jag vred på rätten för att räta upp släpet så gled ekipaget bara rakt ner. Hade två alternativ, glida ner ett par brevlådor eller glida ut i terrängen. Många rattsvängningar och gaspådrag samt svordommar senare så kom vi ut på vägen.
Jennies nya lägenhet blev riktigt bra måste jag säga, hon drog ju självklart iväg på möte och lämnade mig och svågern med att ställa iordning, städa samt packa upp. Men så är det när man är gift med en kommunpamp :o)
